Sjukhistoria nisse-2004

Från Min Sjukhistoria
Hoppa till: navigering, sök
Innehållet på den här sidan beskriver min sjukhistoria (en del år är under förberedande). Den innehåller också en högerjusterad lista som visar länkar till mina andra sjukhistoriesidor (vilket egentligen är en s.k. sidmall).
Nisses sjukhistoria - 3:e upplagan

Läs mer om min sjukhistoria på (2001-2006):
Det hela började hösten 2001

Tessie
I mitten på januari köpte vi (jag) en hund, en långhårig Collietik, trefärgad. Hon fick namnet Tessie. Jag ville ha henne mest för att jag hade så mycket tankar som var inriktade på det sjuka. Jag var ofta vrång, arg och lättirriterad. Mina besvär upptog mitt liv mer och mer. Jag tänkte att ett sätt att bryta det där är att tvingas fokusera på något annat. Och hustrun var med på noterna.

Undersökning
I början på 2004 var jag och fick fotograferat (röntgat) hela ryggraden. Nedre delen såg snygg och ren ut. Övre delen som vid förra röntgen. Några månader efter slätröntgen digitaliserade de min halsrygg. En s.k. Magnetröntgen. Den visade att min ryggrad och en del ryggradsnerver var ganska så rejält tilltryckta, av s.k. osteofyter. Fast det stod det inte på utlåtandet. Röntgenläkaren som tolkat magnetröntgen kunde tydligen inte se skillnad på osteofyter och diskbråck (förstod jag senare). Jag tycket det i alla fall var väldigt skönt att få se den där magnetröntgen. Nu såg jag ju vad det berodde på att jag var så dålig.

Bakslag
Kallduschen kommer i april 2004. Då träffar jag samma ortopedöverläkare som i december 2001, då sa han att det var inget att göra, det tar 3-5 år innan det går över och så sa han en andra massa dumheter. Ja t.ex. att nackbesvär och tinnitus har inget samband med varandra, det är ju två olika organ – sa han. Så jag hade inget större förtroende för den här s.k. doktorn och inga stora förväntningar heller.

Men fanskapet säger att det man hittat på röntgen och på magnetröntgen sannolikt inte kan orsaka de besvär jag har och att han inte kan hjälpa mig. ”Jag är bara en halv doktor”, sa han. Han sa också: ”Doktorerna på Ryhov och Sahlgrenska kan inte hjälpa dig heller, vi gick samma utbildning, jag kan lika mycket som de.”. Och sedan ville han inte skriva specialistremiss till neurolog. Det skulle bli billigare för mig om jag fixade det via min vårdcentralsdoktor. Och jag min dumme gick med på det… tänkte inte just då på att jag hade frikort – det hade ju inte kostat något extra.

Denne obildade inkompetente doktor ställde till ännu mera djävulskap, han skrev ett remissvar till min vårdcentralsdoktor där han tydligt menar att de besvär jag har, inte kan förklaras med de fynd som gjorts. Det där remissvaret följde sedan med när jag sökte hjälp hos andra specialister. Och inom läkarskrået är de ruggigt kollegiala. Man går inte emot en kollega i första taget.

Jag var efter det alldeles matt och nästan apatiskt. Pendlade mellan ilska och ledsen. Jag var hemsk att leva tillsammans med, hustrun hade det inte lätt.

Upp till kamp!
Jag vet inte var jag fick krafter från men något måste ju göras. Jag gav mig inte. Jag fick min vårdcentralsdoktor att skriva remisser till neurologer på NÄL[1], Sahlgrenska och till Kärnsjukhuset i Skövde. Och till neuroortopeden på Ryhov i Jönköping.

Nästa bakslag
I maj 2004 kom nästa kalldusch. Socialdemokraterna förde ju en lysande borgerlig politik på den tiden. Så Försäkringskassan var på frammarsch. Jag tvångskonverterades från Sjukpenning till s.k. sjukersättning (f.d. sjukbidrag) . Detta för att man skulle spara pengar och att politikerna (sossarna) bestämt att sjukskrivningarna skulle halveras. FK klappade sig på bröstet och basunerade ut att man minsann klarat målet. Det de inte talade om var att sjukersättningen (antalet sjukpensionärer) rasat i höjden. Jag tappade ytterligare 1000 SEK netto per månad (”förlusten” var nu uppe i ca 3000 SEK per månad). Och på något konstigt j-a vänster fick de mig att känna mig som en bidragsfuskare.

Ganska omgående fick jag veta att väntetiden till Neurologen på NÄL var ca 192 veckor. Så de skickade helt sonika tillbaka remissen till mig, inte till min vårdcentralsdoktor? Efter ny kontakt med vårdcentralen så skickades en neurologremiss till Sahlgrenska i Göteborg.

I början på hösten 2004 började jag undra vad som hänt med remissen till Neurologen på Sahlgrenska. Efter mycket telefonerande och letande visade det sig att någon läkarvikarie eller liknande skickat remissen till Neurologen på NÄL. Och där fanns den inte?

Visste inte om jag skulle gråta eller bryta ihop eller åka och slå någon på käften. Eftersom jag är näst intill pacifist så tog jag kontakt med patientnämnden och gjorde en anmälan. Där hände inget.

Nu skickade vi remissen till Neurologen på Kärnsjukhuset i Skövde. Själv tog jag kontakt med Ryggkirurgiska i Strängnäs. Och så en remiss till Neuroortopeden Ryhof i Jönköping.

Sämre
Nu hade jag fått problem med att gå. Orkade inte eller det tog liksom stopp. Skitjobbigt. Och alla besvär, värk m.m. var värre.

Som grädde på moset meddelade Neuroortopeden Ryhov att de kunde inte ta emot mig eftersom vår region, Västra Götalandsregionen tagit ett beslut (politiskt) om att man inte ska betala operationer och behandlingar utförda på Neuroortopeden Ryhov på patienter från VG-regionen. Jag var en sådan.

Avgörande händelse
Jag funderade ett tag så ringde jag till en avdelningssekreterare på Neuroortopeden Ryhov och bad henne lägga fram min ansökan på doktorns bord med en undran om jag inte kunde få en second opinion, åtminstone. Jag ville ha en rådgivning. Det skulle kanske gå. Sa hon.

Jag får senare besked om att jag fått en telefontid 041201. Efter samtalet med kirurg på neuroortopediska i Jönköping så kände jag en lättnad. I andra ändan av telefonluren hade jag en människa, en doktor som faktiskt sa att visst förklarar röntgenfynden mina besvär. Jag nästan grät av lycka. Jag var bekräftad. Men in i det sista ställde remissvaret från ortopedöverläkaren på NÄL till problem. Men när jag ordagrant förmedlade vad den doktorn sagt så togs ingen notis om det remissvaret. Telefonkirurgen såg ju själv på plåtarna hur det såg ut. Dessutom fick jag då också bekräftat att röntgenläkarens remissvar på min MR också innehöll en del felaktiga tolkningar.

Remissvaret från telefondoktorn i sin helhet:
Patienten har kontaktat mottagningen och bokats in på en telefontid med anledning av ovanstående remiss, där nackbesvär med [[rizopati] C6 höger sedan 2001 beskrivs. Han berättar att han nu blivit sämre och dels fått symtom även från vänster arm, men även noterat en svaghet i benen vid promenader. MRT av halsryggen 2004-03-17 NÄL visar cervikal [[ryggmärg|spinal] stenos i nivåerna C4/5 och C5/6, där det är trängst i nedre nivån. Stenosen i denna nivå C5/6 är av den grad att den väl kan ge en cervikal rizopati liksom cervikal myelopati. Neurologisk bedömning är tydligen planerad i hemlandstinget, men oklart var den blir med tanke på väntetiderna. Rekommenderar att utredning hos neurolog eller nackkirurg sker efter prioritering med tanke på möjligheterna av en cervikal myelopati. Patienten är informerad att han enligt aktuella beskeden från Västra Götaland ej kan få remiss till oss för kirurgi här utan man hänvisar till Sahlgrenska sjukhuset.”

Ovanstående text innehåller massor med ”förlösande” information, för mig, bl.a.:

  1. Jag fick en diagnos: Cervikal Spinal Stenos
  2. Jag rekommenderas nackkirurgi med prioritet, på Sahlgrenska.
  3. Det är en ordentlig känga till ortopedöverläkaren på NÄL.

Lite mera bakslag
Det här året präglas också av andra behandlingsbakslag. Bassängträning i sjukgymnastikens regi fick jag sluta med p.g.a. att värken i underarmarna blev allt för svår. Akupunktur & s.k. TENS[2] fick jag under lång tid. Det hade god effekt på mina spända muskler men behandlingen frigjorde andra besvär, den perifera (ut mot händer & fötter) värken ökade. Och alla läkemedel jag tog skapade svåra magproblem.



Fotnoter:

  1. Norra Älvsborgs Länssjukhus
  2. TENS: Transcutan Electrical Nerv Stimulation.

--Nisse 13 november 2008 kl. 07.01 (UTC)